En av dom som kunde rycka till i min hunds koppel. Skrika TYST av frustration! när hunden skäller (vilket verkligen hjälper eftersom Imas tyckte det var perfekt att jag hjälpte till att skälla). Jag minns särskilt den gång Imas la sig under bordet och vägrade komma ut. Det blev en stor konflikt tillslut av bråk och skrik, tills han en dag fick nog och bet mig när jag sträckte in handen, samma sak hände när Imas fick tag i ett revben nån hade slängt ute i snön och jag gick helt fel tillväga och den konflikten vi då hade byggt upp under en lång tid gjorde att han bet mig. När han fick sina tokiga ryck och bet och slet i kläderna så istället för en timeout så la jag ner han på sidan. Och visst ska man kunna göra det med en hund, men inte på det sättet jag gjorde.
När jag sprang och jagade honom på gården och var fly förbannad och han gjorde världens lekinviter och tyckte allt var sjukt roligt. Allt låter hemskt, jag vet och sen vissa grejer låter väl lite komiska på ett sätt. Och jag skäms för att säga att jag inte visste bättre. Vissa av dessa saker har Issie även fått utstå, men jag hade lite bättre vett och självförtroendet att lyssna på den egna magkänslan i alla råd och tips när jag bestämde mig för att köpa henne. Men en viss del av förtroendet hundarna bör ha till mig blev förstört.
Hade jag gjort de enkla förbudsövningar och t.ex. bara kopplat han och tagit ut han från bordet, eller haft nåt ännu godare eller ännu bättre lek och stoj istället för att gå fram och riva revbenet ur munnen på han, ja det finns många alternativ men då hade vi aldrig haft nån konflikt.
Idag vet jag bättre. Jag har tränat mycket med mina hundar och förtroendet har pö om pö byggs upp och jag känner själv hur jag lever mer harmoniskt och det värmer i hjärtat när jag verkligen ser skillnaden på mina stjärnor och den tilliten som har växt sig större och större. Så idag räcker det med ett spotta ut, eller kom. Vissa problem jag(vi) har kvarstår men med träning så försvinner dom sakta men säkert. Tex Issies utfall har vi börjat träna bort med skvallerträning, vi är inte riktigt där ännu men det tar tid och funkar bra på just henne.Men det är inte lätt och även om jag är uppväxt med hundar så var jag ju inte uppväxt med just Imas eller Issie som för övrigt är helt olika varandra. Att citera Anders Hallgren tror jag passar bäst här.
”Man talar med en god vän om sina hundproblem och får råd. Grannen man möter i trappan kommer med anvisningar hur man borde ha gjort. En främmande person på gatan försöker välmenande, på basis av sin erfarenhet, att råda. Olika ”hundexperter” ger olika råd- men de går allt som oftast stick i stäv med varandra och dessvärre stämmer det alltför sällan överens men ens sunda – förnuft -tänkande. Detta grundar sig i att hundtänkande till största delen baserar sig på åsikter och inte insikter. Man vet i allmänhet så lite om hundar att man mest tillverkar egna åsikter om hur det bör vara. Och sina åsikter försvarar man tappert, för att det i allmänhet betyder prestigeförlust att ändra den. De flesta människors åsikter om hundar grundar sig från erfarenheter från en, två eller tre hundar. Här ligger de största felen. Hundar är så olika att erfarenhet från enstaka hundar inte räcker till för att skapa insikt i hundproblem endast åsikter om dem”.
Tankarna över allt det här hur man ska behandla sin hund fick jag av artiklen av hunden som blev överfallen och illa behandlad av tre killar. Fullständigt sjukt i min mening. Men vad som också är sjukt är att det finns vissa som tränar sina hundar och t.o.m. får råd av ”hundexperter” med att t.ex. stoppa lufttillförseln med stryphalsband för att få hunden att släppa olika grejer, sparka hunden i sidan om den gör utfall för att bryta koncentrationen på den andra hunden, riva tag i hundens ansikte och skaka o.s.v. Men dessa grejer ska vara ok???
Snälla tänk på vad du vill göra med din hund, din hund har redan många krav på sig i vardagen som strider mot dess natur och vi är bara människor och nog kan det slippa ut ett TYST! när hunden skäller. Men det finns många bra vägar att gå och ett ”quick-fix” är aldrig lösningen.
(Bilden är på Imas i den ”värsta åldern”, och hade jag haft lite av den kunskap jag har idag då, ja då hade livet med Imas som hundvalp varit betydligt mycket lättare. Men vi hade många goa stunder också inte att förglömma)